"Ser vi går upp till Jerusalem"
Det är psalm 135 och den har i all fall jag redan sjungt ett par gånger sedan fastan började i onsdags med anskonsdagen. 

Fastan tycker jag är en vacker tid. Det kan anses som lite märkligt då fastan kan vara väldigt dyster, alvarlig, grå... 
Man ska ångra och göra bot på allt dåligt och även påminnas om att man en gång ska dö, att man faktiskt bara är människa. 

Men jag tycker det är fint. Det är skönt att få ta ett steg tillbaka, fundera och göra om och rätt. Att få vara allvarlig en stund, fundera på riktigt vad är det jag inte behöver i mitt liv men som jag gör som en dålig vana ändå. En chans att plocka bort det i 40 dagar och ser om det går och vad som händer. 

2010 var första året jag fastade och jag valde bort all form av läsk. Det var jättesvårt för mig då jag drack nästan två lite läsk om dagen. Jag kom på mig själv att hela tiden säga "och en cola NEJ jag menar vatten..." 

Efter 40 dagar så fick jag äntligen börja dricka läsk igen. Men när jag väl fick dricka en cola så var jag inte så sugen längre. Och när jag väl smakade mig första cola efter fastan så var det inte alls så gott som jag hade fått för mig. 

Så sedan dess har jag knappt druckit någon läsk alls. Jag behöver inte det i mitt liv helt enkelt och fastan hjälpte mig inse det.

Så vad tänker du fasta ifrån?

/Daniel