Du är här: Startsidan / Blog
feb27
Avskedspredikan

Med de senaste årens arbetsbörda har det blivit alltför lite predikningar på bloggen, men här är i varje fall den sista, ordentligt utskriven. Men som alltid: det talade ordet gäller! Detta är bara ett manus. Gå med Gud!

---

 Detta är platsen, detta är tiden, Gud vill bryta in i våra liv. För att förnya våra sinnen, förnya våra liv, förnya våra vägar. För att hjälpa oss att se världen och livet i ett nytt ljus. För att fylla oss med hopp, fylla oss med mod, fylla oss med tillit. Detta är platsen, liksom alla platser. Detta är tiden, liksom alla tider. I Guds närvaro vill vi be…

Så ber vi varje torsdag här i kyrkan på middagsbönen. För mig är den bönen speciell, den har burit mig många gånger. För den fångar i några enkla ord vad alltsammans handlar om, den tanke som också finns i de bibeltexter vi har fått att reflektera över idag: Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag. Detta är platsen och detta är tiden. Gud vill bryta in i våra liv.

Att förbereda en avskedspredikan visade sig vara svårt. Kanske för att det faktiskt är en omöjlig uppgift. För att en predikan ska vara en predikan måste den handla om det som alltsammans handlar om: att detta är platsen och detta är tiden, Gud vill bryta in i våra liv. Om den handlar om något annat, till exempel en präst som tar avsked av den församling hon älskat i nästan en tredjedel av sitt liv och i nästan hela sitt prästliv, så är det inte längre en predikan. Då är det ett avskedstal. En predikan får inte handla om predikanten.

Men den kanske kan få handla om vad Gud har gjort med predikanten och församlingen? Bibelordets sätt att förmedla Guds tilltal till oss är oftast genom sådana berättelser. Som idag, när det ska handla om ”den kämpande tron”. Det är inga abstrakta teorier, inga att-göra-listor, som räcks oss. Det är tre berättelser om människors kamp med och för Gud. Så har ju också mänskligheten i alla tider vetat att visdom bäst förmedlas så, genom berättelser. Det som utspelar sig i dessa berättelser känner vi väl igen. Det är också vår verklighet, våra berättelser.

---

Jakobskampen, människans brottning med Gud, har jag sett utspela sig här i Barkåkra fler gånger än jag kan räkna. Så många jag har fått följa i deras kamp med Gud, så många gånger jag själv har kämpat med att lära känna och förstå den Helige. Så många gånger som jag sett människor gå välsignade ur den kampen, likt Jakob med en djupare förståelse för Gud och sig själva. Det nya namnet ”Israel” är Bibelns sätt att antyda att Jakob har förändrats i grunden av det han varit med om. Den upplevelsen delar många av oss med honom.

Konfirmandernas resa från välkomnandet här i gudstjänsten med bibelutdelning, till konfirmationsdagen kan vara en sådan kamp, med sig själv och med Gud. Bokcirklar, bibelstudier, katekumenat, samtalsgrupper, ungdomsgruppen, Bönan och tomastorsdagar är andra sådana. Men också och, framför allt, den kamp som uppstår när människor står i mötet med sorg, lidande, sjukdom, död och – ja – synd.

Min vigningsbiskop Esbjörn Hagberg i Karlstad, hade valspråket ”i försoningens tjänst” och lät sitt biskopsvapen vara blått – biktens och botens färg – som en påminnelse om hur viktigt det är att kyrkan i vår tid får vara en plats där begreppet ”synd” tas på allvar, där människor får hjälp att skilja mellan skam och skuld, och får hjälp att lära sig att se sina nederlag, brister och misslyckanden – sin synd – i ljuset av Nåden. Så att människor kan gå från sina Jakobskamper och veta sig välsignade av Gud.

---

En Jakobskamp är speciell på det sättet att det är en brottningsmatch. I till exempel boxning kan man slå ett slag och sedan sticka, i skidskytte kan jag kliva ur spåret och gå därifrån. Men i brottning är man sammankopplade i ett ömsesidigt grepp. När man väl har börjat kan man inte springa därifrån förrän det är över. Det är en paradox det där, som förvånar många av oss. Den Ogripbare blir gripbar när vi går in i kamp med Honom. Och så förvånade många av oss blir, när vi märker att Han också har ett kraftfullt grepp om oss.

Många gånger har jag tänkt på Jakobs kamp, när barnen var små och blev så där utom sig av vrede eller förtvivlan eller trots att de slog vilt omkring sig, och hotade att skada både sig själv och andra. Det enda man kunde göra var att sätta sig ner och lugnt och stadigt hålla fast dem i sin famn och vänta tills det gick över. Man visste när faran var över och man kunde släppa taget om barnet. Det var när barnet slutade slåss och började klamra sig fast runt ens hals. Först då kunde de också ta till sig orden: ”jag älskar dig, du lilla varelse, och jag lämnar dig aldrig.” Så har jag upplevt mina Jakobskamper med min himmelske Fader. De har slutat med att jag klamrat mig fast vid Honom och sagt Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.

Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte.” Om det är något Som uppenbarats för mig genom åren i Barkåkra så är det att detta är platsen och detta är tiden. Detta är också Penuel. En levande Gud möter oss ansikte mot ansikte här.

---

Den kämpande tron handlar inte bara om att gå i kamp med tron utan också om att gå i kamp för tron. Att i en värld som erbjuder så många sätt att se på och leva det här livet, kunna visa på den väg som leder till Livet med stort L, till den uppståndne Herren, Jesus Kristus. Paulus ord till församlingen i Korinth är ett uttryck för en sådan kamp för tron.

Det han skriver är en kraftfull biktspegel för en församlingspräst och det står ju sorgligt klart att det Paulus gjort har den här komministern inte kommit i närheten av. Men kanske några ord kan ha bäring. Paulus skriver: Jag har ingenting, men äger allt. Jag är inget vidare i mig själv, men som en som fått i uppdrag att räcka Nåden, är jag ändå en som har allt.

Paulus skriver också till sin församling att: Som Guds medhjälpare uppmanar jag er också att inte kasta bort den nåd ni tar emot från Gud. Det ville jag också skriva under på. Om ni glömmer allt annat, kom då ihåg detta. Kasta inte bort nåden. Den räcks er var och en, ständigt, ständigt. För nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag. Inte bara då en gång när Jesus levde, eller senare, i någon okänd framtid. Nåden räcks dig nu. Nu. Lev i det. Vila i det. Lita på det. ”Detta är platsen, detta är tiden. Gud vill gripa in i våra liv.”

---

Att gå i kamp med och för tron är inte bara något vi gör som individer. Vi är kyrka tillsammans, som ett kollektiv. Tillsammans är vi Kristi kropp i världen. Med den helige Andes kraft ska vi vara det Jesus är i den värld och tid vi lever, så gott vi nu kan. Det är vår kallelse som kyrka, det vi sänds ut till om och om igen i livets gudstjänst. Evangeliet talar till oss idag om den kallelsen och sändningen.

Jesus har dragit sig undan till området kring Tyros och Sidon. För den som är bevandrad i antik geografi är det uppenbart, vi andra får googla. Området ligger i nuvarande Libanon, sisådär en 20 mil från Ghouta, området som de senaste veckorna utsatts för några av århundradets värsta krigsbrott när sjukhus och matdepåer bombats sönder och samman, och civilbefolkningen lider fruktansvärt.

Jesus och lärjungarna befinner sig alltså nu i ett gränsområde, strax utanför deras eget hemland. I gränsområdet möter de en gränsperson. En som inte är jude och inte är man. Som inte har samma etnicitet, religion och kön som dem. Herre, Davids son, förbarma dig över mig, säger hon. Exakt samma ord som den där judiske mannen som var blind, som vi mötte i fastlagssöndagens evangelium för två veckor sedan. Då svarade Jesus genast: Vad vill du att jag ska göra för dig? (Luk 18:41) Här är svaret ett annat: Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.

När en av kyrkohistoriens stora lärare och predikanter, den Johannes som var så duktig talare att han fick smeknamnet ”chrysostomos”, ”guldmunnen”, utlade den här texten brottas han (precis som många av oss) med varför Jesus är så grym och kall i sitt bemötande av kvinnan. För Chrysostomos blir det extra svårt, eftersom han själv var född i Syrien på 300-talet, norr om det område Jesus och lärjungarna befinner sig i, och själv inte var jude. Den kaananeiska kvinnan skulle kunna ha varit hans egen mor. Johannes tolkar det som att Jesus försöker göra en pedagogisk poäng inför lärjungarna. Jesus vet, att det bara är så lärjungarna kommer att kunna förstå: genom samtalet med denna gränsperson, utanför den fysiska gränsen till deras eget land. Kanske är Johannes Chrysostomos inte så fel ute med den tanken.

Det är ju ofta så, att när man sitter hemma i sin trygga kammare eller sitt eget trygga sammanhang, församling eller samhälle, så är det lätt att ha benhårda principer och uppfattningar om de där andra. Tiggarna, flyktingarna, kvinnorna, de homosexuella, de frikyrkliga, ungdomarna, de äldre eller vilka nu ”de andra” råkar vara… varför ska de komma här och komma? Men i konfrontation med verkligheten, när vi står utanför vår bekvämlighetszon, ansikte mot ansikte med den andra, så kommer saken i en annan dager. 

Berättelsen i evangeliet ställer samma frågor till kyrkan idag som till de lärjungar som skulle komma att bli den första kyrkan.

Den frågar: vilka kan vara kallade av Gud? Vilka är kyriakon, ”de som hör Herren till”, ordet som ligger till grund för vårt ord ”kyrka”? Vem är en kristen? Vem kan få ett uppdrag i församlingen?

Och den frågar: vilka sänder Gud sin kyrka till?

Om det kommer 70 konfirmander och vill bli konfirmerade här fast de inte tillhör vår församling. Är vi sända till dem fast det tär hemskt på våra resurser? Eller om det blir ett asylboende nästgårds med kyrkan? Är vi sända till människor som varken delar tro eller etnicitet med oss men som vill ha gemenskap med oss? Eller om halva skaran av gäster till vigseln har gått ur Svenska kyrkan för att tjäna några tusenlappar och inte ens vill eller vågar öppna psalmboken. Är vi sända till dem? Vilka sänder Gud oss till?

Jesus svarar på frågan genom att säga högt det han vet att lärjungarna tänker: Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det till hundarna. Och han låter dem höra kvinnans svar: Nej men hundarna äter ju brödsmulorna som blir över.

För oss är det en enkel ordväxling, men för lärjungarna torde detta ha en mycket djupare mening. Man kan ana det i hur Matteusevangeliets författare valt att gestalta sin berättelse om Jesus. Berättelsen om kvinnan är infogad mellan två andra berättelser. En om hur Jesus ger bröd åt 5000 judiska män och en om hur Jesus ger bröd till 4000 judiska män. (Ja visst, det står uttryckligen män. Författaren är nog med att skriva män, förutom kvinnor och barn.)

I den första berättelsen står det: Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, tolv fulla korgar. (Matt 14:20) I den andra, som kommer efter mötet med den kaananeiska kvinnan, står det: Alla åt och blev mätta, och man samlade ihop de överblivna bitarna, sju fulla korgar. (Matt 15:37) Vi anar lärjungarnas insikt: fast den kaananeiska kvinnan fått ”bröd” är fortfarande alla mätta, så mätta att det blir över!

Om man vet lite om vad de olika talen brukar symbolisera i judisk tro och tradition, förstår vi ännu mer av den insikt Matteusevangeliets författare fick. Vid det första tillfället blir det tolv korgar över. När talet tolv dyker upp i en bibeltext brukar det hänga samman med Israels tolv stammar, dvs det judiska folket. Det blir en korg över till varje stam, det finns nog och övernog till hela folket, antyder Matteus med den siffran.

Talet sju, däremot, är laddat med en starkare betydelse. Det står för helhet och fullständighet. Att något görs sju gånger betyder att det sker grundligt och undantagslöst. När det blir sju korgar över är ett sätt att säga att även när Jesus gett så att alla fått tillräckligt, finns oändligt mycket kvar.

Alltså: före mötet med den kaananeiska kvinnan: tolv korgar och vissheten att Jesu nåd räcker till hela det utvalda folket, inte bara männen, utan även kvinnorna och barnen. Efter mötet med den kaananeiska kvinnan: sju korgar och vissheten om att Jesu nåd är fullständig och undantagslös och räcker till alla.

Så har också min erfarenhet varit av åren i Barkåkra. Vi behöver inte vara rädda för att ge det vi har. Nåden är fullständig och undantagslös, och den som litar på Jesus kommer att se att brödet räcker. Hur mycket vi än ger ut av nåden så blir det alltid sju korgar över.

---

Kampen kommer att gå vidare, kampen med tron och för tron. För mig och för Guds församling i Barkåkra. De heliga i Barkåkra och deras före detta komminister kommer att fortsätta att kämpa och utmanas av Gud i vad vi är kallade till och vilka vi är sända till. Hur den kampen kommer att se ut vet ingen av oss. Det enda vi kan veta är att detta är platsen och detta är tiden. Gud vill bryta in i våra liv. När Gud gör det, kan det ibland bli en rejäl brottningsmatch, men vi går därifrån välsignade med mer än vi behöver, med bröd som räcker för hela vår hungrande värld. 

Alla rättigheter reserverade Barkåkra församling
Svenska kyrkan
2018
Besöksadress Barkåkra församling Barkåkravägen 199 262 91 Ängelholm
Postadress Barkåkra församling Box 1264 262 24 Ängelholm
Telefon 0431 - 44 54 70 E-postadress barkakra.forsamling@svenskakyrkan.se